Vänd ryggen mot mörkret

Kallt, mörkt och påträngande – så kan livet kännas ibland. Skrovligt och omedgörligt. Så beskrev en kvinna sitt liv för mig en gång för länge sedan. Hon hade upplevt många vedervärdiga händelser i sitt liv och hade svårt att kliva ut ur sin sfär för att bryta det minst lika förlamande beteendet som hon lagt till med. Hon hade en genuin önskan om att gå vidare och börja ta för sig av livet igen. Men krafterna räckte inte till. Så fort hon påbörjade minsta förändring så rasade hon ner i avgrunden på nytt. Nya deprimerande händelser skedde runtomkring henne och hon tappade fotfästet gång på gång. Som hon själv uttryckte det som; jag måste vara otursförföljd och aldrig vara ämnad att få bli lycklig. Det finns inget hopp.

Hon sökte sig till mig med en önskan om att det fortfarande ändå kanske fanns lite hopp, helt enkelt. För att göra en lång berättelse kort så gällde hennes fråga till mig varför hon fått utstå så många prövningar och om det fanns något hon kunde göra för att påverka detta elände att fortgå.

På något sätt så hade hon redan där sagt stopp för denna nedåtgående spiral, men utan att veta om det. I och med att hon sökte sig utåt för att be om hjälp så bröt hon sina tidigare invanda mönster och blickade framåt. Hon stod inte längre och stampade på samma plats, låst och blockerad för det främmande. Hon letade sig till den personen som skulle ge henne det svaret hon behövde, inte det svaret hon ville ha. Hon hade kunnat vända sig till sina vänner eller bekanta men valde det främmande, nya och utmanande.

När jag upplyste henne om allt detta så såg jag i hennes ögon hur hela hennes väsen stannade upp och hur hon hämtade andan för att efter en stund tacka mig för hjälpen. Då blev jag stum och lika stilla som hon nyss varit. Det kom som en överraskning även för mig, att det var det svaret hon gått och väntat på egentligen. Det som hände var att hon gått länge, flera år, på att få sin egen insikt bekräftad – att det var dags att prova nya vägar. Hon hade väntat och väntat och nu fick hon den. Hon berättade att hennes bokstavligen blytunga smärta inuti lämnades kvar på den platsen där hon stod och att hon nu kunde gå vidare i livet och fortsätta våga mer. Innan hon gick så tasslade jag ner en liten bergskristall i hennes jackficka, som en extra liten boost i hennes väg för framtiden. Helt underbart spännande att arbeta med människor. Kram//Cassandra

En viskning

Jag satt och mediterade. Eller snarare halvlåg i min soffa där jag har mina filtar, scarfs och tyger i alla möjliga material och färgskalor. Färg är viktigt i mitt liv och jag kan inte tänka mig att bo i ett vitt hem. Väggar kan delvis få vara vita men då behövs färg i allt annat runtomkring mig. Detta har jag fått lära mig beror på att jag har en gammal själ – mitt inre behöver turbulens av olika mönster för att må bra. Hela färgspektrat värmer mig.

Jag låg och lapade in den vilsamma stunden och njöt av att borra in min kropp i allt det mjuka, som att vistas i en trygg harmonisk livmoder. Där låg jag när det plötsligt kändes som en frans kittlade på mitt ben, och sen vandrade vidare till det andra benet, för att sedan vända åter och kittla lite längre ner på det första benet. Jag öppnade ögonen och strök mig med handflatan rent reflexmässigt över båda benen för att skaka av mig det som kittlades. Jag såg inga fransar eller nåt som störde. Jag lutade mig bakåt igen och slappnade av på nytt.
Fåglar kvittrade långt bort i periferin och jag kände doften av mina Nag Champa rökelser av och till. Då svepte en skugga förbi fast jag hade ögonen stängda. Om ljuset är starkt utifrån så kan jag ibland se rörelser även om jag blundar. Det var det som hände nu.

Jag vaknade till och min vilsamma dvala bröts mot klarvakenhet. Jag tittade efter vad det var som rört sig och såg att ett blad från en av mina orkideér i fönstret hade tappat ett blad som nu låg på golvet. Jag tänkte att det nog var det jag sett men bestämde mig för att nu var det dags att göra nåt annat istället.

När jag skulle resa mig upp ur soffan så råkade jag glida ner med ena handen mellan soffdynorna och komma åt något som låg där. Jag grävde mig ner för att få tag i det kalla föremålet och där låg en kristall som jag förmodligen tappat bort när jag gett healing någon gång för länge sedan. Jag förvånades av att den dök upp just nu och inte då jag städat och dammsugit soffan eller så. Den hade säkert legat där länge. Jag lyfte upp dynan för att se om det fanns fler som jag slarvat bort och då sa en röst till mig; ” Den är din, den är till dig!”. Detta stoppade mig helt och jag knöt kristallen i min hand för att värma den. Jag höll den tills den fått min kroppstemperatur och tittade sedan på den.

Mina vänner ger mig ofta små gåvor och presenter i form av just kristaller, rökelser och andligt spirituella saker. Vilket jag självklart är tacksam och lycklig för. Och just denna sten hade jag fått i present av en vän. Jag ringde upp henne och berättade vad som hänt och fick veta att en släkting till henne hade gått bort samma dag. Hon behövde prata med någon och jag råkade höra hennes tanke.

Jag lyssnade och tog del av det hon hade att berätta samtidigt som jag kramade kristallen och sände lite av hennes egen energi tillbaka till henne.