Evig väntan

Vad väntar vi på? vad strävar vi efter? vad mer behövs för att ta dessa beslut idag? vad hindrar oss? vad stoppar flödet i processen?

Bortkastad tid är att vänta. Vänta på väntan och att vänta på förändring. Såvida du inte väntar på besked eller svar på tidigare beslutstagande. Bortkastad tid är att inte ha en tydlig målbild i livet. Vänta på inspirationen, vänta på att man ska veta. Att kasta bort dyrbar tid är också att upprepa misstag man gjort gång på gång, att jämföra sig med andra, att vara rädd för misstag, inte leva det livet man vill, att försöka klara allt på egen hand och alltid i tid och otid finnas till hands för andra. Eller att klaga.

Bortkastad tid är att slösa bort den. Det enda vi alla människor har gemensamt, oavsett kön, var vi än bor, vilken uppväxt vi än har, vilken status vi besitter, vilket liv vi än lever så är det just tiden. Vi alla har exakt samma mängd sekunder, minutrar, timmar per dag –  att förvalta våra liv på. Den är jämlik.

Hur länge vi kan nyttja detta livet på, är däremot såklart inte ens i närheten jämlikt. Ta vara på dagen, stunden, livet, vänta inte på att det ska komma till dig, det pågår just nu!! Kram//Cassandra

Tillit är en dygd

Vad finns där för handlingar som du vill få gjorda? Vi har massor med måsten, borden och krav på oss själva. Både från andra men främst från oss själva. Vi planerar och planerar men bara en tiondel utförs.

I mitt arbete med människor så hör jag ofta återkommande frågeställningar. Det är ingen slump att dessa frågor ofta just handlar om tilliten till sig själv. Vi litar inte fullt ut på våra egna beslut helt enkelt.

Tillit är verkligen en dygd. Då menar jag inte den tillit man vanligtvis mest pratar om, den gentemot andra människor. Nej, det jag syftar till här och nu är tilliten till oss själv. Litar vi inte ens på oss själva så hur kan vi lita på andra människor i vår omgivning då? Det sägs ju också att vi inte kan ge bort något som vi inte äger på egen hand. Känner jag inte glädje, så har jag svårt att unna någon annan denna lyckokänsla. Känner jag inte harmoni och balans i mitt eget liv så har jag svårt att unna någon annan den. Inte så konstigt egentligen. Hur skulle jag kunna det när jag inte tillåter mig själv känna detta?

Jag kan bara gå till mig själv och titta på hur jag gjort och fortfarande ibland gör. Jag kan känna avundsjuka om någon annan har mer av något som jag inte har – både materiellt, egenskapsmässigt och känslomässigt. Jag har visat uppskattning ibland, även om jag inte velat, men den responsen var förmodligen en invänjd akt från min uppfostran. Jag förväntas göra si eller så, oavsett den inre känslan. Handlingen kom inte från mitt genuina innersta där jag agerade utifrån själ och hjärta. Det var en teatral kopia, en restprodukt och togs inte från mitt eget`sparkapital`. Inte mitt äkta jag i nuet. Detta beteende har gamla anor, jantelagen. När det egentligen ligger i vårat ansvar att skapa vår egen lycka, så anklagar vi andra som uppnått våra egna drömmars mål. “Har inte jag, så ska inte du heller få!”

Självklart finns det differenser även vad gäller detta. Det ena utesluter aldrig det andra. Men vart jag vill komma med texten är att börja bejaka dig själv mer. Lita till dina beslut mer. Se dig själv som värdefull och viktig! Ifrågasätt inte dina egna förehavanden hela tiden och älta gammalt groll. Ha tillit till att bryta dina åldrade tankeprocesser och släpp dem för gott. Tillåt det nya in i ditt liv. Var unik och gläds åt den. Ha tillit! Kram//Cassandra