Vänd ryggen mot mörkret

Kallt, mörkt och påträngande – så kan livet kännas ibland. Skrovligt och omedgörligt. Så beskrev en kvinna sitt liv för mig en gång för länge sedan. Hon hade upplevt många vedervärdiga händelser i sitt liv och hade svårt att kliva ut ur sin sfär för att bryta det minst lika förlamande beteendet som hon lagt till med. Hon hade en genuin önskan om att gå vidare och börja ta för sig av livet igen. Men krafterna räckte inte till. Så fort hon påbörjade minsta förändring så rasade hon ner i avgrunden på nytt. Nya deprimerande händelser skedde runtomkring henne och hon tappade fotfästet gång på gång. Som hon själv uttryckte det som; jag måste vara otursförföljd och aldrig vara ämnad att få bli lycklig. Det finns inget hopp.

Hon sökte sig till mig med en önskan om att det fortfarande ändå kanske fanns lite hopp, helt enkelt. För att göra en lång berättelse kort så gällde hennes fråga till mig varför hon fått utstå så många prövningar och om det fanns något hon kunde göra för att påverka detta elände att fortgå.

På något sätt så hade hon redan där sagt stopp för denna nedåtgående spiral, men utan att veta om det. I och med att hon sökte sig utåt för att be om hjälp så bröt hon sina tidigare invanda mönster och blickade framåt. Hon stod inte längre och stampade på samma plats, låst och blockerad för det främmande. Hon letade sig till den personen som skulle ge henne det svaret hon behövde, inte det svaret hon ville ha. Hon hade kunnat vända sig till sina vänner eller bekanta men valde det främmande, nya och utmanande.

När jag upplyste henne om allt detta så såg jag i hennes ögon hur hela hennes väsen stannade upp och hur hon hämtade andan för att efter en stund tacka mig för hjälpen. Då blev jag stum och lika stilla som hon nyss varit. Det kom som en överraskning även för mig, att det var det svaret hon gått och väntat på egentligen. Det som hände var att hon gått länge, flera år, på att få sin egen insikt bekräftad – att det var dags att prova nya vägar. Hon hade väntat och väntat och nu fick hon den. Hon berättade att hennes bokstavligen blytunga smärta inuti lämnades kvar på den platsen där hon stod och att hon nu kunde gå vidare i livet och fortsätta våga mer. Innan hon gick så tasslade jag ner en liten bergskristall i hennes jackficka, som en extra liten boost i hennes väg för framtiden. Helt underbart spännande att arbeta med människor. Kram//Cassandra